Jag hade problem i skolan att lära mig åttans tabell. Det märkte tydligen läraren. Han bad mig därför att stiga upp och inför hela klassen upprepa tre gånger: ”sju gånger åtta är 56.” Och visst lärde jag mig! Det är till och med så att när jag i dag använder sjuans och åttans tabell så utgår jag från ”sju gånger åtta är 56”. Repetition är lärdomens moder. Vår svaghet kan bli vår styrka.
När Jesus ska förklara för sina lärjungar att Gud hör bön säger han samma sak hela tio gånger. Du läste rätt. Jesus säger samma sak på olika sätt tio gånger. Låt oss ta en närmare titt på vad Jesus säger. Först ger Jesus en liknelse om en person som fått oväntat besök och väcker sin vän mitt i natten för att få bröd eftersom det egna skafferiet är tomt. Vännen kan inte annat än stiga upp och öppna dörren. Sedan uppmanar Jesus hela sex gånger till bön genom verben att be, söka och bulta. Då är vi framme vid sju. Jesus tar sedan två händelser ur livet för att visa att inte ens en ond far vill ge dåliga saker åt sitt barn när det ber om något. Ingen ger en giftig orm istället för en fisk, eller en livsfarlig skorpion i stället för ett ägg. Sju plus två är nio.
Sedan kommer slutsatsen, efter liknelsen, uppmaningarna till bön och jämförelsen med oss pappor. Jesus säger att om nu vi, som dessutom är själviska, vill ge varandra det som är gott – hur skulle då inte Gud, som är alltigenom god, vilja ge goda gåvor och helig Ande åt den som ber!
När Jesus säger samma sak tio gånger måste det vara viktigt! Jag fick höra i konfirmandundervisningen att be är det viktigaste vi kan göra.
Bön är det viktigaste i livet. Varför är det så? Kan det ha att göra med att vi är skapade till gemenskap med Gud? Bön är gemenskap, en dialog, samarbete, ett kärleksmöte, vänskap och ett hjärtats samtal med Gud.
Bön är det andliga livets andning. Som fiskens rätta element är vattnet, är bönen det rätta elementet för oss människor. Då är bönen det naturligaste vi kan göra. Det inget konstlat, så att man måste använda ett högtidligt fromt språk eller ett annat tonläge. Nej, bön är som ett samtal, ibland bara en suck, ibland ett rop om hjälp, ibland tystnad, också lyssnande, ibland ett tack.
Men har vi rätt att be? Gud är ju helig och vi är onda, som Jesus sade. Påsken har lärt oss att Jesus har öppnat vägen till Gud. Vi får be i Jesus namn, vi behöver inte be i vårt eget. Guds famn är öppen. Jesus sa i sin sammanfattning att Gud vill ge helig Ande åt den som ber. Bönens viktigaste gåva är den helige Ande. Det är därför bra att börja med att be: ”Kom helige Ande, hjälp mig att be.” Eller som Paulus uttryckte det: genom Jesus, alltså på grund av det Jesus gjort, ber vi till Fadern, i Anden, alltså med Andens hjälp (Ef 2:18).
I avsnittet före i texten finns bönen Fader vår. Där ger oss Jesus det som är viktigt för oss att be om. Och han lär oss att be. Tänk att den bönen också är botemedel mot rabblande böner! (Matt 6:7– 13) Den öppnar sig när vi ber den, inte läser den. Vi upptäcker böneämnen för livet:
Att Gud får vara viktig och kär för oss. Att hans rike ska komma och hans vilja ske. Att vi får det vi behöver och kan använda det rätt. Bön om förlåtelse. Bön om beskydd.
Fader vår, som är i himmelen. Helgat vare ditt namn. Tillkomme ditt rike, ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss i dag. Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem oss skyldiga äro. Och inled oss inte i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.
