Förutsättningar till förändring
Varje förändring och förnyelse förutsätter ärlighet. En ärlighet hur vi egentligen mår, vad vi på riktigt vill, var vi befinner oss i livet, varför saker och ting ser ut som de gör och hur vi söker och tar emot hjälp. Jag tror vi alla kan ge ”rätt” svar i många frågor gällande livet och tron, men ofta är vår bekännelse och vårt sökande på väg åt motsatt håll. Kontaktytan mellan bekännelsen och livet saknas. Då bär inte tron livet utan vi släpar med oss tron som en plikt. Detta tog Jesus upp ofta och på många olika sätt, likaså att vi behöver rikta våra förväntningar rätt. Vi varken kan eller behöver fixa detta själv.

Den andra förutsättningen då det gäller förändring i något med verklig betydelse, är att det alltid är obekvämt, ja till och med stundvis smärtsamt, skrämmande. Därför kan vi inte göra det ensamma och behöver ta ett steg i taget, personliga steg. Orsaker har vi alla, även giltiga sådana. Ursäkter har vi också, och genom ursäkter väjer vi för att vara ärliga och ta steg mot en obekväm förändring. Ofta av rädsla och skam att visa hur det egentligen är ställt. Därför är genomskinlighet och berättelser viktiga, så vi vet att vi inte är ensamma, inte hopplösa fall.

Världen har förändrats och vi med den
Världen har förändrats mycket och vi troende med den. Inte bara på grund av pandemin och Ukraina, utan långt före det. Antropologer säger att den sekulariserade världen har idag de sämsta verktygen att hantera lidande. Dels för att vi söker meningen från oss själva. Därför har vi svårt att ta emot en väg mot förändring, för det innebär ju smärta.

”Världens lyckligaste land” väljs årligen utifrån de möjligheter det erbjuder, inte hur vi egentligen mår. Vi har vant oss med en stor mängd möjligheter som blivit till självklarheter. Detta har höjt förnöjsamhetsnivån och kraven, samt sänkt gränsen för känsla av misslyckanden.
Utmattningsdepression är en av folksjukdomarna idag. Ångesten ökar också och den dämpas med något. Då för det ofta med sig beroenden av olika slag, som i sin tur ökar illamåendet och skammen. Ensamhet upplevs idag av en tredjedel av finländarna, i världens lyckligaste land. Att inte bli sedd, inte få stöd och ge stöd, inte få känna sig behövd. 

Som kristna lever vi också mitt i detta och då hamnar kallelsen på högen av andra borden och måsten som bara ökar känslan av oduglighet och otillräcklighet. En ond cirkel där vi är för trötta, för ångestfyllda för att orka ta emot den ”medicin” som hjälper mot orsaken. Det formar om vår Gudsbild där vi undviker allt med Gud som känns jobbigt. Men å andra sidan är det omvänt till exempel med beroendesjukan, det vill säga man kan ofta inte sluta fastän man ser skadan det medför.

Meningsfullhet i en förändrad värld?
När en filosof får frågan om vad som är meningen med livet, kan det låta så här: 
”Meningen med livet är att hitta det du älskar att göra, bli så bra du kan på det och hitta ett sätt att göra gott med det”.

Inte alls ett dåligt svar och jag tror man utifrån det rådet kan söka och uppleva meningsfullhet, absolut. Som kristna har vi fått ett liknande svar, men med Guds förberedda plan som utgångsläge och Honom som förutsättning för det. 
Filosofins svar blir allt vanligare i den sekulariserade delen av världen där man inte längre behöver Gud för att förklara varför vi finns här, vad som är rätt och fel, bra och dåligt eller hur man ska leva ett gott liv. Oftare än vi, svarar olika coacher på de konkreta frågorna i livet, medan vi ofta svarar med enbart andliga svar på frågor de inte frågar, eller försöker bara visa att de gör fel, syndar. Vi lyssnar inte utan istället svarar vi på frågor vi vill de ska fråga.

Likaså ser man ofta på tron typ så här: ”Förr trodde vi, idag vet vi”, man utgår från att vi idag kan förklara allt rationellt. Till viss del är det sant, men vetenskapen har fortfarande inte botat själviskheten och ondskan.
Meningsfullhet är ett grundbehov

En viktig väg framåt är att se meningsfullhet och kallelse som något vi behöver för att må bra, ett grundbehov, inte en plikt för att göra Gud glad och duga. Grundbehov brukar delas upp lite på olika sätt men alltid börjar de med kärlek som avgörande och styrande. Grundbehoven kan delas upp i kärlek, trygghet och meningsfullhet. Jesus gick in i sin kallelse efter att han i dopet fått höra Fadern säga: ”Detta är min älskade son. I Honom har jag min glädje”. Det är det vi behöver höra inom oss i ett liv i Guds kallelse. Annars blir drivkraften fel och ohållbar.

I mitt arbete bland marginaliserade såg jag hur stor betydelse det hade att bli sedd, men lika stor betydelse var också erfarenheten att göra gott, att behövas. Så är det för oss alla. Vi mår inte bra av självupptagenhet. ”Saligare är att ge än att få”, är sant.

TEXT: MATTI ASPVIK