Efter att de senaste åtta åren arbetat som yrkeslärare för arbetslösa och marginaliserade sadlar nu Matts ”Matti” Aspvik om och börjar som verksamhetsledare för Kyrkans Ungdom.
Matti är född i Karleby men har bott sedan 1996 i Jakobstad. Han är 55 år, gift och har fem barn.
Matti var anställd av KPEDU (Keski-Pohjanmaan koulutusyhtymä) på enheten i Jakobstad. Eleverna var i åldern 17–63 år. Stor del av undervisningen handlade om livshanteringsskolning. Arbetet innebar många utmaningar. Många av eleverna var nedtryckta sedan många år, vissa med missbrukarproblem, låg stresstålighet och den upprepade upplevelsen att attityden mot de marginaliserade har blivit sämre.
– Arbetet utgör en viktig roll i en människas liv som ger tillhörighet, bekräftelse och meningsfullhet. Det var ett mångsidigt arbete och ett naturligt sätt att dela tron med dem i praktiken. Jag fick se elever komma till tro utan att jag predikade. De ställde frågor och jag svarade. Såg hur liv blev förvandlade när de blev sedda och älskade. Alla söker hopp. Alla har behov av kärlek, trygghet och meningsfullhet.

En kallelse
Även om de åtta åren var en bra tid och arbetet var givande tärde det på krafterna. Matti var sjukskriven i ett skede för utmattning. För att inte helt köra sig slut började han söka nytt jobb. Av en händelse råkade det komma fram att KU behövde en ny verksamhetsledare. Matti var intresserad och den 1 augusti började han. Han ser Guds ledning i beslutet och uppgiften som en kallelse.
Som 16-åring kom Matti till tro 1983. Detta följdes av studier och efter det var han var verksam i olika ledaruppgifter, som talare och musiker fram till 2012. Idag, efter en lång väg av kris och förändring, fanns kallelsen kvar och en längtan att komma tillbaka. Han säger att mycket har förändrats inombords men samma grund för tron finns kvar och förstås en lång erfarenhet i bagaget. Han har fått se och vara med om mycket, på gott och ont.
– Med glimten i ögat säger han ”Jag är som Petrus och Paulus, fick göra bort mig offentligt”. 
En troskris och genomskinlighet med detta, fick mig själv att se vägen tillbaka till tilliten och den öppnade för många genuina samtal.
Matti kom till tro under en tid när det pågick en ungdomsväckelse i Karleby som höll på i flera år. En stor roll hade kyrkoherden och andra stödjande vuxna. Många av dem var de som i slutet av 70-talet var med i den så kallade Mersuväckelsen. Grunden för tron sattes under den tiden och finns kvar. 
Matti har gått i ledarskolning och har specialexamen i ledarskap, är ungdomsarbetsledare, har läst pedagogik till yrkeslärare. Två gånger har han börjat studera teologi men engagemanget i kallelsen tärde på motivationen att studera. 
– Såg just då inte heller mig i prästrollen i en församling. Jag har gått andra vägar för att få den kunskap jag behövt i mitt arbete. Äldre ledare och mentorer har haft en viktig roll och lärt mig själv att också fungera i en sådan roll. 

Väckelse en livsstil

Matti säger att det egentligen inte finns några väckelserörelser i dag som när de föddes. Väckelserörelserna och kristenheten överlag i väst, har stannat eller går åt fel håll. 
– Vi har förlorat perspektivet att väckelse är både en individuell och kollektiv livsstil där tron förmedlas naturligt. Väckelse är inte en händelse som faller över oss utan att vara så vaken att vi ser en människa, stannar upp och ger oss tid att lyssna in och vandra med. Kampanjer eller program kan inte ersätta detta och de har gjort oss mera till en ”kom hit och lyssna till vår talare” rörelse i stället för att just där vi finns, med våra liv vara ett ”gå ut” som ser, stannar upp och skapar rum i livet för dem som saknar hopp. 
– Vi behöver två nycklar från Gud för att lösa upp knuten. Den första är den inre övertygelsen och tilliten. Vi behöver fråga vad det är som är så fantastiskt med Jesus att jag hoppas andra hade det jag har. Ett ärligt svar inombords. När vi vet svaret på detta får den andra nyckeln det vill säga bönen, mer en prägel av att vi ska vara vakna och se dem omkring oss.
Matti säger att han inte tror de anställdas uppgift i församling eller rörelser, är att ordna en massa att komma till. I stället tror han på en utrustande, uppmuntrande och stödjande roll.
– Församlingar och i andligt ledarskap överlag är det vanligt med utmattning. Mycket ska bäras upp av få medan de flesta bara sitter. Jag känner min kallelse att fråga högt vad vi tror på, vad vill vi ska vara det viktigaste och hur det ska synas i våra liv att det faktiskt är det viktigaste och inte bara ett inlärt rätt svar. Det är ingen bekväm väg att söka och leva ut sin kallelse, men alla Guds löften är givna för Hans väg, inte vår väg. Dessutom klarar man sig på den vägen enbart som genuint svag och beroende. Inte präktig och duktig. 
Matti har arbetat i fyra församlingar, flera organisationer och samarbetat med många både i Finland och utomlands. Senast för Kansanlähetys och Studentmissionen. De färskaste större väckelser skedde i slutet av 60 talet då många av de finska väckelserörelserna föddes. 

Vad var speciellt med den väckelsen?
– Man samlades i hemmen, dörren var öppen, barnen var med. Det var kaos. Gemenskapen och budskapet landade in i en inkluderande relation mitt i livet. Till sist tog väckelsen slut då man satte sig i bänkrader och blev en ”kom hit”.

Herderoll

Matti står inför en stor utmaning. Han hoppas att ingen ska ha sådana förväntningar att nu slopas möten. De har en funktion och vi behöver samlas.
Att vara verksamhetsledare är en herderoll.
– Att leda, lyssna in, varför finns vi och vägen dit. Finnas till för evangeliet och tjäna dess syfte. Hjälpa att se att alla har en plats och en uppgift, ofta utanför våra modeller.
Matti säger att det är otroligt få som kommer till tro i dag, men det är inte Gud som håller tillbaka.
Det svåraste med att nå nya är att vi inte ser dem, har tid och ork för dem.
Den tid då man lämnar ungdomstiden men också gör stora livsbeslut inför ett vuxet liv är en viktig tid att fråga vad är det väsentligaste och hur ska det synas i beslut man gör. 
De unga vuxna har också en stor roll som förebilder, att ge en bild, ett perspektiv av vad det är att leva som ung kristen.

 Att spräcka bubblan

Matti värdesätter att KU är driven mot gemenskap och att inte energi sätts på att moralisera och debattera i sociala medier. Värdefullt är också det arv och den vishet den äldre generationen bär på som den yngre skulle behöva. Där behöver man mötas. En stor rikedom är till exempel Pieksämäkilägret.
Matti har en blogg där han regelbundet skriver om trosfrågor. Bland de senaste inläggen skriver han att kristna, de som kallar sig troende, har en tendens att skapa en bubbla man lever i. En riskfri bubbla där man bara umgås med kristna vänner.
– När vi sedan kommer ur den bubblan med ett offentligt ansikte, är vi för ofta moralfixerade vad gäller andras synder i stället för relationsfixerade. Varje offentlig debatt förmedlar åt dem utanför, en Gudsbild och vad det är att vara en kristen.
I bubblan utvecklas en egen värld med ett eget språk, ”kristenesiska” som Matti kallar det. Kristna tar för givet att tala till människor som om de skulle vara i församlingen. Då man förmanar så blir det på avstånd och landar i en jordmån som inte kan förstås eller tas emot som annat än som en väg till övergivenhet. Den skapar även hos dem innanför en rädsla och skam att vara svag.
Kristenheten i sig själv borde gå i spetsen med att vara genomskinlig. Vi skiljer ju från världen i det att vår trovärdighet inte finns i oss själva utan i Jesus. En nyckel till väckelse är just genomskinlighet, som är en skådeplats för nåden.
Matti säger att under sina cirka 30 år i nära relation till väckelserörelser har han sett hur saknad av genuin genomskinlighet gått fel men också hur genomskinlighet och trygghet att vara svag ger frukt. 
Som verksamhetsledare vill Matti se färre program och mera relationer. Han kommer inte att slakta någon verksamhetsform men anser det viktigt att upprätthålla eller sikta på något nytt och släppa det som varit om det bara finns för att det alltid funnits. Ju mer sådana beslut kan göras kollektivt, desto bättre. Detta kan inte vara en enmans show. 

Tappade tilliten 

Matti har bakom sig många år av sjukdom, tvivel och misslyckanden. Det värsta han varit med om var när han trodde att han förlorat tron. Då Gud Fadern enbart kändes som den frånvarande föräldern. 

– Det var den värsta troskrisen jag haft. Jag tyckte att Gud var tyst, för länge, och att Han tagit bort mig från allt som var viktigt för mig. Småningom insåg jag att Han satt mig mitt i meningsfullheten, med de arbetslösa och marginaliserade.

Det bästa han varit med om är att han fortfarande har kvar tron och insikten om vad den långa vägen lärt.
– Jag är rik på många sätt, har familj och många väldigt goda vänner. Det bästa just nu är att jag hittat tillbaka till en Gudsrelation, att få tjäna utifrån. Det är meningsfullt. Jag har varit öppen med det som hänt och det har varit befriande.

TEXT: SIW HÖGNÄS
FOTO: NICOLINE ASPVI